Skräcknoveller!

KAPITEL 15:

James begravning var det finaste Lily hade varit med om. Hon fick se prästen prata, fick gå fram till James vita kista och ställa sig på sina knän. Hon fick pussa på hans fotografi, där han log sitt lilla leende. Lily hade försökt hålla tillbaka tårarna, men dom kom som stora floder, nerför hennes hudfärgade kinder. Man kunde aldrig sluta älska den personen som man mest älskade och så var det bara. Så var det mest för Lily. Hon fick till och med se kistan hissas ner i jorden och alla som kastade vita rosor, men bara Lily hade kastat ner en röd ros, för rött betydde kärlek. Det var Lilys första begravning och det var sista gången hon fick se James vackra vita kista igen.

- Emily, det var den finaste begravning jag någonsin varit med om och jag tackar dig, för att jag fick komma och det betydde oerhört mycket för mig, hade Lily sagt till Emily, dagen efter i skolan.

Emily hade gett henne ett leende och fått tårar i ögonen.

- Och tack för att du har stöttat mig genom min sorg för James. Om vi inte hade känt varandra, så vet jag inte vem jag hade vänt mig till.

- Men du vet att jag alltid kommer att finnas här för dig, även om du skulle svika mig.

Plötsligt kastade sig Emily mot Lily i en omfamning.

- Du är verkligen en bästa kompis, Lily. Utan dig skulle jag inte kunnat gå vidare med det här jävla livet.

Nästa dag i skolan, snackades det mest om James död. Varför körde han full? Varför var han överhuvudtaget på den jävla festen? Det var många frågor som kom ut ur elevernas läppar. Både Emily och Lily hade försökt att inte lyssna på dom, men Lily hade hört andra snacka om något helt annat. En kille på skolan, hon hade hört att han hette Gordon Johnson, har misstänkts för att ha gjort morden på eleverna i East High. Men det kunde förtvivlade Lily aldrig tro på. Gordon Johnson var en snäll och lugn kille. Han hade inga kompisar från klassen och så hade han inte godkänt i alla ämnen. Man kunde lätt säga att han var en ensamvarg. Gordon och Lily hade lekt med varandra, sedan dom gick på dagis. Lily hade inte träffat honom sen dess. Han var oftast väldigt upptagen. Hon hade alltid snackat med Gordon om allting, till och med sådant som rörde tjejer och Gordon var den som förstod mest av alla. Men sen när Lily skulle börja på high school, hade han bara backat ur och ignorerat henne totalt. Den enda Lily hade som kompis och som hon kunde lita på, var Emily Wane. Jämfört med Lily, var hon lång och slank med vit spöklik hud och dom gröna ögonen som glittrade när hon var glad. Lily var lika smal som Emily och nästan lika lång. Hennes kastanjebruna hår glänste så fort hon kom nära solens strålar och de bruna ögonen glittrade inte så klart som Emilys. Emilys ögonpupiller vidgades till små springor och hon sade:

- Vi måste stoppa dessa dumma rykten om Gordon, innan det blir ännu värre.

- Men hur ska vi kunna göra det? Det är Gordons problem och inte vårt. Gordon är misstänkt för mord och det är inte vi. Förresten så känner du inte Gordon. Han vet vad han gör, han klarar sig själv på egen hand. Jag lovar.

- Vet du vad, Lily? Jag lyssnar inte ett dugg på vad du säger. Jag är ingen person som sårar folk och låter dom lida. Jag tänker hjälpa Gordon, vare sig du vill eller inte!

Lily suckade.

- Måste vi verkligen bråka?

- Nej, det måste vi inte, men jag tycker du har börjat bli en egoist som bara tänker på dig själv! Och med de orden gick Emily med långa och bestämda steg.

Lily suckade igen. Hon ville inte vara ovän med Emily, nu när allt funkade som det skulle. Men Gordon kunde absolut inte ha gjort morden. Lily har känt Gordon rätt länge och hon skulle aldrig förmå sig att tro att han gjort sånt dumt.

- Mr. Johnson, vi måste be för att ta med dig till polisstationen och förhöra dig. En kvinnlig ljushårig polis stod vid korridoren. Lily hade precis haft sin engelska-lektion och kom precis ut genom klassrummet. Lily ville gärna tjuvlyssna, så för att polisen inte skulle upptäcka henne, gömde hon sig bakom skåpen. Lily såg hur kvinnopolisen fattade tag om Gordons händer och satte fast handklovarna runt handleden. Lily blev chockad och slog ena handen på munnen.

- Nej, det här kan inte vara sant. Det kan det bara inte, viskade hon för sig själv.

- Släpp mig! Jag har inte gjort något! Tjöt Gordon.

- Det spelar ingen roll vad du säger, Mr. Gordon. Du måste ändå förhöras, sade polisen sammanbitet. Elever som gick förbi, stirrade på Gordon med stora ögon. Gordon besvarade dom med en arg blick.

KAPITEL 14:

Dan tog säcken med dom avhuggna huvuden och gick mot sopcontainern som stod utanför skolbyggnaden. I den slängde han i säcken. Efter det log han mot sig själv. En av vaktmästarna kom just förbi, men han stannade och tittade undrande på honom.

- Varför ler du?

- För att jag just gjort mitt arbete klart, svarade Dan och log igen.

Vaktmästaren såg misstänksamt på honom.

- Jag såg att du slängde en sopsäck. Vad låg det i den?

- Hrm...Det låg...det låg gammalt bråte, stammade Dan fram.

- Jasså, okej. Jag tyckte att jag såg något annat än "gammalt bråte"...,sade vaktmästaren och gned sin haka.

Dans hjärta bultade häftigt.

- Ehm...Men det var gammalt bråte, svarade han snabbt.

- Okej...Då får man tro på det då, sade vaktmästaren och log mot honom. Kanske hade den vaktmästaren något i kikaren? Vem vet?

Dan såg två män komma gående mot honom. Den ena hade kostym på sig och den andra var rektorn Mr. Scinley. Mr. Scinley stirrade kallt på honom.

- Hej, jag heter Mr. Burger och är advokat, sade Mr. Burger och skakade hand.

- Hrm. Hej, Mr. Burger. Jag heter Dan Hopkins och jag arbetar som vaktmästare här. Dan svalde.

- Jag och Mr. Scinley skulle jag vilja prata med dig. Vi ses på hans kontor om fem minuter.

- Ehm...Ja, det gör vi, sade Dan och log mot advokaten.

Mr. Burger besvarade inte hans leende, utan vände på klacken med Mr. Scinley efter sig. Mr. Scinley vände sig om och stirrade återigen kallt på Dan. Dan besvarade hans kalla blick med att stirra kallt tillbaka.

Fem minuter hade gått och Dan stod utanför Mr. Scinleys kontorsdörr och knackade på. Mr. Burger öppnade.

- Hej, Mr. Hopkins. Stig in. Rektor Scinley satt i sin kontorsstol och sade inte ett ord. Han stirrade bara tomt framför sig.

KAPITEL 13:

- Miss Cane, har ni inga bevis, så kan vi nog inte tro er. Lily satt i Mr. Spectors kontor och Mr. Spector såg inte glad ut just nu.

- Men jag lovar att det är så, Mr. Spector! Utbrast Lily och började bli upprörd. Hon hade varit nära till tårarna två gånger. Nu fick det rätta! Den unga polisen måste tro henne, men Mr. Spector såg irriterad ut.

- Jag tror inte ett dyft på er, miss Cane! Inte förrens ni har bevis på att det är just den mannen som är er såkallade farbror och jag har inte tid på att lyssna på en massa käbbel om att du känner honom! Plocka fram bevisen istället! Lily såg rädd ut. Hon hade inte menat att trötta ut polisen med sitt tjat. Hon ville bara att han skulle tro henne.

- Mr. Spector, jag har inga bevis, men jag kan leta igenom efter några, sade Lily med en liten röst. Mr. Spector såg plötsligt lite snällare ut.

- Ja tack, miss Cane. Gör det, så blir jag nöjd. Polisen log mot henne och Lily log tillbaks.

Lily satte igång sin bärbara dator, som hon hade fått av sina föräldrar i julklapp. Hennes föräldrar reste mycket och de ringde aldrig till henne, men Lily ringde aldrig till dom. Varför skulle hon? Lily loggade in på sin hotmail. Inga nya meddelanden. Lily tyckte att det var märkligt. Hon brukade alltid få mejl när hon loggade in och mejlen var alltid från Emily. Vad gjorde Emily nu? Det kanske hade hänt henne något? Lily beslöt sig för att ringa till Emily. Hon svarade inte på hemtelefonen och svarade inte heller på mobilen. Vad tusan sysslade hon med egentligen?

Nästa dag var inte Emily i skolan och nästa dag var hon inte där heller. Det hade gått en hel vecka och Lily hade inte sett Emily. Nu började Lily bli orolig. Hon bestämde sig för att kolla sina mejl. Lily kände hur hon lättnade, när hon såg att Emily hade skickat ett meddelande. Hon öppnade mejlet och läste:

"Hej Lily!

Det har hänt en förfärlig sak som jag måste berätta för dig. Möt mig i skolan imorgon klockan prick 07.00.

Kram, Emily."

Lily klickade på "svara" och skrev:

"Okej. Nöden har ju ingen lag."

Hon klickade på "skicka" och pustade ut luft. "Jag undrar vad som kan ha hänt?" Tänkte Lily innan hon gick för att lägga sig. "Men något jätteallvarligt var det i alla fall."

Klockan blev prick 07.00, när Lily kom till skolan. Längst bortåt korridoren, satt Emily med ansiktet begravt i händerna, på en bänk. Lily gick bort till henne och satte sig bredvid. Hon la armen om Emilys axlar. Emily tittade upp på Lily med rödgråtna ögon.

- Hur kunde han? Viskade hon fram. Jag litade på honom och nu är han...död!

- Vem är död, Emily? Frågade Lily.

- J-j-ames, Lily. James Wane. Min...storebror.

- James?! Hur då? V- vad var det som hände?

Lily kände hur hennes ögon tårades.

- Bilolycka. Körde i diket. Var full. Han skulle köra hem från en fest, men drack sig full. Åh, Lily, jag klarar inte det här mer! Emily skakade av gråt. Lily kramade om henne och bägge grät. Efter en stund sade Lily:

- Vi går hem till mig och dricker té. Det blir ingen skola för oss bägge två idag.

- Det har du rätt i. Jag har i alla fall ingen lust att lyssna på Mr. Tottenbergs tal om fåglar, sade Emily och log lite. De bägge två log och sedan bröt de ut i gapskratt.

Hemma hos Lily, satt de och drack té i lugn och ro. Emily hade börjat slappna av. Hon och Lily pratade om James i en hel timme.

- James var inte som andra ungdomar. Han gjorde som han själv ville och sen så hade han toppbetyg i alla ämnen, men jag fattar inte att han hade det. Han blev mobbad för fyra år sen av ett moppegäng. Det var då han tappade lusten och började att...att knarka.

Emily tog en paus tills hon fortsatte:

- James var den enda bror jag hade. Han bråkade aldrig med mig. Han var som en bästa kompis för mig när det behövdes och jag är glad att jag har fått leva ihop med honom.

Lily visste inte vad hon skulle säga. Hon visste inte att James kunde vara en kriminell person och att han dessutom hade toppbetyg i alla ämnen. Lily ville veta varför James hade blivit just kär i henne, så hon frågade:

- Varför var James kär i just mig?

- Han tyckte att du var söt och snäll. En jättebra kompis som lyssnar på ens problem, svarade Emily och log. Han berättade om dig för mig dygnet runt. Han kunde inte sluta snacka om dig. Han ville till och med bli ihop med dig, men han visste inte hur han skulle göra. Emily tog en paus och sneglade på Lily som hade fått tårar i ögonen.

- Gråter du? Frågade hon.

- Nej, men jag blev så berörd av din berättelse. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga...,snyftade Lily.

Emily kollade sorgset på henne.

- Jag tror inte vi ska bekymra oss mer. James gjorde fel och det är egentligen inte vårt problem. Förresten, begravningen är på fredag. Följer du med då?

Det är klart att jag gör! Utbrast Lily. Vilken tid?

      - Hmm... 08.00-tiden, sade Emily.

- Det är skola på...,sade Lily.

- Skit i skolan! Min bror är död och jag tänker fanimej, gå på hans begravning! Skolan betyder ingenting för mig längre! Jag tror jag måste skaffa mig ett liv helt enkelt..., log Emily. Men vart får jag tag på det livet någonstans?

      - Haha, ja vart ska du få det ifrån? Skrattade Lily. Du har ju redan ett liv, lev det!

KAPITEL 12:

Första dagen på jobbet var helt okej. Dan behövde inte göra så mycket, men jobbet var svettigt. Plötsligt såg han rektorn Mr. Scinley och en polis komma gående. När Mr. Scinley såg Dan, gick han fram till honom.

- Poliskonstapeln här undrar om du har hört eller sett någon misstänkt för mord här?

- Hrm... Nej, jag är ledsen. Hur ska jag kunna vet det? Jag har i alla fall inte sett någon misstänkt.

- Hmm... Okej, sade Mr. Scinley.

- Men du kanske har sett den misstänkte, Mr. Scinley? Frågade Dan och hans leende blev ännu större.

- Åh nej, det har jag då inte. Absolut inte! Utbrast rektorn och nu såg han rädd ut.

- Jasså inte? Vad såg jag dagen innan då?

- Ja, alltså jag pratade med en elev om hennes skolbetyg och inget annat! Ni måste tro mig, poliskonstapeln!

- Ja du... Vi får nog ha förhör på polisstationen ändå, sade poliskonstapeln.

- Men jag svär att jag inte gjorde något! Utbrast Mr. Scinley.

- Mr. Scinley, ni är misstänkt. Jag bara berättade vad jag såg. Dan kände glädjen sprida sig i kroppen.

- Ja du, Mr. Scinley. Då är det bäst att vi går då, sade poliskonstapeln och satte fast handklovar kring Mr. Scinleys handleder.

- Men jag har inte gjort något! Skrek Mr. Scinley. Men poliskonstapeln tog han under armen och drog honom med sig till utgången. Dan log ännu mer, tog sin jacka från klädkroken och följde med raskande steg mot utgången.

KAPITEL 10:

Dan hade stått gömd bakom krukväxten i en timme nu och han började bli otålig. Men så plötsligt slogs dörren upp och ut kom eleverna med hastig fart. Alla var vita i ansiktet och såg oroliga ut. Sist ut kom rektor Scinley, som var blank i pannan av svett. Dan kom på en jättebra idé. Att han inte kom på det innan!

- Ursäkta mig, sir! Utbrast han och steg fram från sitt gömställe.

- Hrm. Vem är du? Frågade Mr. Scinley.

- Jag heter Dan Hopkins och vill anställa mig som vaktmästare på denna skolan.

- Vi har redan fem stycken anställda på skolan, men visst skulle det vara roligt om vi hade flera vaktmästare. Alla vaktmästare tjänar 500 dollar i timmen och deras uppgift är att laga saker som t.ex. bänkar, bord och stolar. Vaktmästarna jobbar två gånger i veckan och det tjänar dom ändå bra på, men det finns vissa nackdelar med arbetet...

- Jag tar gärna jobbet, Mr. Scinley, avbröt Dan och log sitt lilla leende.

- Men vad bra! Då kan du ju börja redan nu. Du jobbar bara på måndagar och tisdagar mellan klockan 06.00 och 15.00 och efteråt tar du fika. Okej?

- Ja, sir. Du kan räkna med mig! Sade Dan och log.

- Vad bra! Jag hoppas att du kommer att trivas här på East High, sade Mr. Scinley och log.

- Ingen orsak, sir, sade Dan med ett skrockande.

Mr. Scinley log mot honom och skyndade med snabba steg mot korridoren. Dan log för sig själv. Äntligen hade han tagit chansen! Nu skulle han bara jobba så flitigt han kan och sen skulle han försöka haffa en elev i taget. Ja, så lätt var det.

KAPITEL 11:

Det hade gått tre dagar sen Mr. Scinley hade rapporterat det som hade skett på skolan. Lily kunde nästan inte hålla sig. Hon måste kontakta polisen! Redan efter hennes första skoldag, tyckte hon att hon hade sett en man snacka med en liten tjej. Den lilla tjejen hade först sett rädd ut, men det hade sett ut som att mannen försökte övertala henne och sen hade Lily kollat noga på mannens ansikte. Han såg bekant ut på något sätt. Kanske en släkting? Lily hade kollat på nyheterna minst hundra gånger och de hade visat en bild på mördaren. En efterlysning. Mannen såg precis likadan ut som mördaren! Lily reste sig snabbt från soffan där hon hade suttit. Hon måste prata med Emily! Hon tog telefonen och slog numret hem till Emily. Det tog två signaler innan Emily svarade.

- Hej, det är Emily?

- Öhm, hej Emily! Förlåt för att jag stör dig, men jag kom att tänka på en sak.

- Hmm, jasså? Vad är det då? Har det hänt något?

- Ja, alltså... Lily svalde klumpen hon hade i halsen.

- Du vet väl att du kan snacka med mig om vad som helst? Så säg bara vad det är, sade Emily och det blev tyst i luren ett kort tag, men sedan tog Lily ett djupt andetag och sade:

- Jag tror jag vet vem skolmördaren är.

Det blev knäpptyst i luren.

- Emily? Hallå, är du där?

- Ja, förlåt, men jag blev så chockad av det du sa. Vad menar du med att du vem denna skolmördaren är?

- Jag menar med att jag känner igen honom på något vis. Jag... jag tror att han är en släkting till mig, men jag är inte säker. Jag vet att det är han! Min farbror! Och min farbror har ingen tvillingbror! Jag vet att det är han, Emily! Jag visste det redan från början vem han var...

- Men varför har du inte sagt någonting då?

Det hördes på Emilys röst att hon var rädd.

- För att jag inte tänkte klart då!

- Lily, gör så här: ring polisen och berätta för dom att du känner denna mannen. Det kommer att gå bra, jag lovar. Snälla, gör det för min skull.

- Ja, vad ska jag annars göra? Bara sitta här i min gamla soffa och ruttna?

- Nej, gör det som jag har sagt till dig att göra. Ring polisen!

- Ja, jag lovar att göra det så fort jag har lagt på. Vi ses i skolan i morgon.

- Ja, det gör vi och jag måste fortsätta plugga matte, som är så dödstrist. Hejdå och lycka till!

- Tack, Emily. Hejdå!

Lily lade på och sen började hon med darrande fingrar, slå numret till polisen. Det var en mansröst som svarade.

¨- Hej, det är Lily Cane. Jag har en sak som jag måste få berätta. Ja, alltså det gäller den skolmördare ni efterlyser. Javisst kan jag det, men... Jaha, men vart ligger polisstationen? Jaha, okej, men då vet jag vart det ligger. Tack så mycket, Mr. Spector. Hejdå!

Lilys underläpp darrade. Nu var hon riktigt nervös och rädd, men hon hade gjort en modig sak, som nog ingen annan 16-åring skulle kunna göra. Lily la sig till rätta i soffan och blundade. Efter fem minuter som hade gått, sjönk hon in i en djup sömn.

KAPITEL  8:

Fem elever har mördats och två lärare styckade. Dan log för sig själv. Nu hade han nittiofem kvar. Han hade bestämt för att hälften av eleverna skulle få leva. Nu hade Dan dumpat alla kroppar i skolkällaren. Dan hade inte tänkt på att han låg risigt till. Sprutan med heroinet inuti, hade verkat i ett dygn och han hade sprutat in det för var dag som gick.

 - Alla elever samlas i sal 311. Rektor Scinley har ett meddelande att framföra omedelbart! Sprakade en röst i en av högtalarna.

KAPITEL 7:

Lily och Emily satt i soffan och kollade på tv- program. Det fanns inget annat tv- program att kolla på.

 - Kan vi inte byta kanal? Suckade Lily otåligt.

 - Men detta programmet är jättebra! Utbrast Emily.

 - Ja, kanske för dig, men inte för mig och förresten så är det min tv så jag bestämmer. Ro hit fjärrkontrollen! Sade Lily med en beslutsam min.

Emily gav henne fjärrkontrollen.

 - Vad ska vi se på då?

 - Nyheterna, svarade Lily.

 - Nyheterna? Men varför det? Det händer knappast någonting där!

 - Eheh, jo! Såg du inte på nyheterna igår? En psykiskt sjuk man har mördat hundratals elever på en skola, Emily! Och förresten kanske dom har fått reda på mer om mannen, så snälla, Emily! Vi måste kolla på nyheterna!

 - Okej då!

 - Bra!

 Lily ändrade snabbt till nyhetskanalen.

- Den psykiske mannen, har igår kväll, rymt från Centrals fängelse. Polisen påstod att mannen hade låst upp fängelsecellen, med hjälp av en nyckel. Polisen tror att mannen hade väntat på att en av vakterna skulle somna, så att han sen kunde ta vaktens nyckelknippa. Inga fler nyheter har rapporterats. Men nu till vädret. Det kommer att bli soligt och...

Lily hörde inte på nyhetsuppläsaren längre. Hon kunde inte fatta att mannen hade rymt från fängelset! "Det är ju helt omöjligt!" Tänkte Lily.

- Jag måste nog gå hem nu.

Lilys tankar väcktes av Emilys röst.

- Hmm... Ja, det börjar bli sent nu, svarade Lily. Men du, Emily? Tror du att mannen fortsätter att mörda nu när han har rymt?

- Du behöver inte oroa dig, Lily. Han kommer inte att röra en enda fluga, om han så vill.

- Men tänk om vår skola drabbas då? Vad gör vi då? Utsätter oss för en fara? Utbrast Lily och hon kände att hon skakade i hela kroppen.

- Lily, hör på mig! Han kommer inte att mörda någon, så du behöver inte oroa dig. Kom hit, Lily. Lily gick fram mot Emily och sedan omfamnade dom varandra.

- Han kommer inte att göra någon illa, viskade Emily. Jag lovar. Du måste tro mig, Lily.

Men Lily visste inte om hon skulle tro på Emily. Mannen hade kanske redan brutit sig in i hennes skola och mördat några elever. Det visste man aldrig.

KAPITEL 6:

"East High", stod det med stora svarta bokstäver. "Då har jag kommit rätt", tänkte Dan och började gå upp för de stora trapporna mot skolporten. Det var tomt i skolkorridoren. Ingen människa syntes till. Dan hade tagit med sig sopsäckar, så att han kunde lägga in offrens huvud i dom. Han hade tänkt vänta tills det ringde ut, så att han kunde haffa en av eleverna. Femton minuter gick och skolklockan ringde. Eleverna stormade ut från sina klassrum. Dan såg ut över haven av elever och plötsligt stannade hans blick på en rödlockig liten tjej med klotrunda bruna ögon. Han började att styra steget mot hennes håll.

- Du har något som tillhör mig! Sade Dan.
- Va? Vem är ni? Vad har jag tagit? Utbrast flickan och spärrade upp sina ögon.
- Det vet du ju själv! Jag tror vi får gå till rektorn, sade Dan med ett hånleende.
- Men jag har ju inte gjort något! Jag vet inte vad det är som tillhör er och jag vet inte vem ni är!
- Tyvärr så måste jag rapportera detta till rektorn, sade Dan och tog flickan i armen.
- Släpp mig! Utbrast flickan.
- Tyvärr, flicka lilla. Du får tåla steken.

Inne i skolans källare var det svalt, men skönt. Dan hade med sig sin yxa och en sopsäck. I andra handen hade han med sig flickan. Han vände flickan mot sig och började sakta, men säkert, ta av hennes skoltröja. Plagg efter plagg drogs av och plötsligt stod flickan naken. Hon såg ut att frysa och hennes underläpp darrade.

- Vad tänker du göra med mig? Undrade flickan och hennes röst darrade en aning.

Dan sade ingenting, utan han kände att han blev sexuellt upphetsad och började med snabba ryck, dra av sig sina kläder.

- Lägg dig på golvet! Beordrade Dan. Flickan lade sig försiktigt ner på golvet. Dan lade sig ovanpå. Med försiktiga tag började han ha sex med henne. Fem minuter gick och nu var det dags för plan B. Dan sträckte sig fram och tog tag om sin yxa med ett järngrepp. Han tog tag i flickans hår och med ett hugg, ramlade huvudet av henne! Dan stoppade huvudet i den svarta säcken. Han tittade på kroppen på golvet som inte hade något huvud. Han visste inte vad han skulle göra med den, så han lät den vara och med ett tag om säcken, stegade han ut genom dörren med sin yxa, vars blod droppade.

KAPITEL 4:

Dan stirrade på sin väska. I den hade han en spruta med heroin, en drog som han älskade mest. Det var inte ofta Dan tog drogen. Han hade börjat ta drogen ända sedan han var 15 år. Han reste sig upp och tog väskan. Han öppnade innehållet och tog upp sprutan och sedan förde han sprutan mot armen. Han kände att det stack till lite, men det gjorde inte ont. Efter ett tag kände Dan att han hade slappnat av. Han tittade försiktigt upp mot vakten som satt och sov i sin stol. Vid hans skärp hängde en nyckelknippa. "Om jag försiktigt sträcker ut min hand och han inte märker att jag är närheten", tänkte Dan och sträckte försiktigt ut sin hand mot nyckelknippan. Vakten märkte inte att Dan hade hunnit låsa upp fängelsestängslet och med smygande steg försvunnit ut genom dörren.

KAPITEL 5:

Det ringde in för första lektion. Lily hade tänkt så mycket på nyheterna, att hon inte kunde koncentrera sig i skolan. Det var så mycket som hade hänt på nyheterna.

Emily skickade en lapp på historia-lektionen. På lappen stod det: "Du såg väl på nyheterna igår kväll? /E." Lily rev av en liten bit lapp från hennes skrivhäfte och skrev: "Ja, det gjorde jag. Om den där psykiske sjuke mannen? Pratade med min kompis i telefon om det." Lily vek ihop lappen och skickade den till Emily. Men Mr. O'Neal var känd för att ha ögon i nacken, så han gick fram till Lilys bänk och sade:
- Det är förbjudet att skicka lappar på mina lektioner, miss Wane. Jag vet att du är ny här, men att skicka lappar på lektionerna är bara slöseri med tid, så tänk på det nästa gång!
Lily blev generad och kände att alla kollade på henne. Det var ju inte meningen att Mr. O'Neal skulle märka att Lily skickade den där lappen! Det var ju Emily som hade skickat den, men skyllde inte på Emily.

Efter första lektionen kände Lily att hon kunde slappna av. Lily gick mot sitt skåp för att låsa in sina böcker, när hon plötsligt såg Emily springa emot henne.

- Du, förlåt för att du fick utskällning av Mr. O'Neal för det där med lappen! Det var mitt fel, förlåt!

- Äsch, det är lugnt, sade Lily och log.

- Tack! Men du, vi måste skynda oss till kemi-lektionen, annars blir Mr. Dumbtfire inte så glad! Utbrast Emily och tog tag i Lilys hand. Med springande steg, försvann dom in i kemi-salen.

KAPITEL 1:

Lily Cane tittade upp mot skolbyggnaden. "East High" stod det med stora svarta bokstäver. "Jaha, ett nytt år, en ny skola ", tänkte Lily och suckade ljudligt. Det innebar större ansvar för sitt skolarbete och mindre snack på lektionerna. Lily gick upp för de stora trapporna och in genom skolporten. Lily skulle börja sitt första år på East High. Alltså var hon 16 år och hennes föräldrar hade skiljt sig innan Lily skulle börja på East High. Lily hade gråtit sig till sömns varenda dag och natt.

- Alla första års-elever går till sal 311, sprakade en röst i högtalarna.

Sal 311? Vart låg det nånstans? Lily kände ingen från East High, som hon kunde fråga. Hon hade inte heller känt någon från hennes gamla skola. Tjejerna i hennes klass hade inte ens brytt sig om henne på grund av hennes utseende och hur hon klädde sig. När sommarlovet hade börjat, fick Lilys föräldrar inte råd med sitt gamla hus så de fick flytta till USA.

- Hejsan! Är det du som är Lily Cane? Sade en röst plötsligt. Lily vände sig om och där stod en liten rödhårig flicka med gröna ögon.

- Ja, det är jag, sade Lily.

- Har hört talas om dig genom min brorsa. Han säger att ni hade setts i sommar. Stämmer det?
- Ja, men det var för en månad sedan, sade Lily lite fundersamt. "Den dagen på stranden glömmer jag aldrig", tänkte Lily och log lite när hon tänkte på vad James hade sagt: "Ingen annan människa kommer att älska dig lika mycket som jag gör. Vi kommer alltid vara bästa kompisar förevigt." James hade varit på väg att ge Lily en kyss på munnen, men hade hejdat sig och gav henne en puss på kinden. När James hade sagt att han skulle flytta till Hollywood, hade Lily känt att hennes hjärta skulle gå itu. James hade inte hört av sig, inte ens skickat ett vykort!

- James säger att han saknar dig jättemycket, men han har så mycket att göra, sade flickan. Förresten, jag heter Emily Wane. Ska du också till sal 311?
- Ja, det ska jag. Vet du vart det ligger? Undrade Lily.
- Ha ha, ja det ligger rakt fram! Skrattade Emily.

Och med ett stort leende på läpparna, började Lily gå mot salen.

PROLOG:

"Jag visste redan från början vem mördaren var, men jag tänkte inte klart då. Han såg bekant ut på något sätt, men jag visste inte vilken "klan", han tillhörde. Han kanske var en släkting? Kanske en släkting som hade börjat knarka mycket i 25 år? Jag kunde inte tro att det var sant, men det var det. Han kommer aldrig att bli normal igen. Han kommer att mörda varenda människa han ser och jag måste försöka stoppa honom, men jag vet bara inte hur."

Lily Mary Cane