Skräcknoveller!

KAPITEL 10:

Dan hade stått gömd bakom krukväxten i en timme nu och han började bli otålig. Men så plötsligt slogs dörren upp och ut kom eleverna med hastig fart. Alla var vita i ansiktet och såg oroliga ut. Sist ut kom rektor Scinley, som var blank i pannan av svett. Dan kom på en jättebra idé. Att han inte kom på det innan!

- Ursäkta mig, sir! Utbrast han och steg fram från sitt gömställe.

- Hrm. Vem är du? Frågade Mr. Scinley.

- Jag heter Dan Hopkins och vill anställa mig som vaktmästare på denna skolan.

- Vi har redan fem stycken anställda på skolan, men visst skulle det vara roligt om vi hade flera vaktmästare. Alla vaktmästare tjänar 500 dollar i timmen och deras uppgift är att laga saker som t.ex. bänkar, bord och stolar. Vaktmästarna jobbar två gånger i veckan och det tjänar dom ändå bra på, men det finns vissa nackdelar med arbetet...

- Jag tar gärna jobbet, Mr. Scinley, avbröt Dan och log sitt lilla leende.

- Men vad bra! Då kan du ju börja redan nu. Du jobbar bara på måndagar och tisdagar mellan klockan 06.00 och 15.00 och efteråt tar du fika. Okej?

- Ja, sir. Du kan räkna med mig! Sade Dan och log.

- Vad bra! Jag hoppas att du kommer att trivas här på East High, sade Mr. Scinley och log.

- Ingen orsak, sir, sade Dan med ett skrockande.

Mr. Scinley log mot honom och skyndade med snabba steg mot korridoren. Dan log för sig själv. Äntligen hade han tagit chansen! Nu skulle han bara jobba så flitigt han kan och sen skulle han försöka haffa en elev i taget. Ja, så lätt var det.

KAPITEL 11:

Det hade gått tre dagar sen Mr. Scinley hade rapporterat det som hade skett på skolan. Lily kunde nästan inte hålla sig. Hon måste kontakta polisen! Redan efter hennes första skoldag, tyckte hon att hon hade sett en man snacka med en liten tjej. Den lilla tjejen hade först sett rädd ut, men det hade sett ut som att mannen försökte övertala henne och sen hade Lily kollat noga på mannens ansikte. Han såg bekant ut på något sätt. Kanske en släkting? Lily hade kollat på nyheterna minst hundra gånger och de hade visat en bild på mördaren. En efterlysning. Mannen såg precis likadan ut som mördaren! Lily reste sig snabbt från soffan där hon hade suttit. Hon måste prata med Emily! Hon tog telefonen och slog numret hem till Emily. Det tog två signaler innan Emily svarade.

- Hej, det är Emily?

- Öhm, hej Emily! Förlåt för att jag stör dig, men jag kom att tänka på en sak.

- Hmm, jasså? Vad är det då? Har det hänt något?

- Ja, alltså... Lily svalde klumpen hon hade i halsen.

- Du vet väl att du kan snacka med mig om vad som helst? Så säg bara vad det är, sade Emily och det blev tyst i luren ett kort tag, men sedan tog Lily ett djupt andetag och sade:

- Jag tror jag vet vem skolmördaren är.

Det blev knäpptyst i luren.

- Emily? Hallå, är du där?

- Ja, förlåt, men jag blev så chockad av det du sa. Vad menar du med att du vem denna skolmördaren är?

- Jag menar med att jag känner igen honom på något vis. Jag... jag tror att han är en släkting till mig, men jag är inte säker. Jag vet att det är han! Min farbror! Och min farbror har ingen tvillingbror! Jag vet att det är han, Emily! Jag visste det redan från början vem han var...

- Men varför har du inte sagt någonting då?

Det hördes på Emilys röst att hon var rädd.

- För att jag inte tänkte klart då!

- Lily, gör så här: ring polisen och berätta för dom att du känner denna mannen. Det kommer att gå bra, jag lovar. Snälla, gör det för min skull.

- Ja, vad ska jag annars göra? Bara sitta här i min gamla soffa och ruttna?

- Nej, gör det som jag har sagt till dig att göra. Ring polisen!

- Ja, jag lovar att göra det så fort jag har lagt på. Vi ses i skolan i morgon.

- Ja, det gör vi och jag måste fortsätta plugga matte, som är så dödstrist. Hejdå och lycka till!

- Tack, Emily. Hejdå!

Lily lade på och sen började hon med darrande fingrar, slå numret till polisen. Det var en mansröst som svarade.

¨- Hej, det är Lily Cane. Jag har en sak som jag måste få berätta. Ja, alltså det gäller den skolmördare ni efterlyser. Javisst kan jag det, men... Jaha, men vart ligger polisstationen? Jaha, okej, men då vet jag vart det ligger. Tack så mycket, Mr. Spector. Hejdå!

Lilys underläpp darrade. Nu var hon riktigt nervös och rädd, men hon hade gjort en modig sak, som nog ingen annan 16-åring skulle kunna göra. Lily la sig till rätta i soffan och blundade. Efter fem minuter som hade gått, sjönk hon in i en djup sömn.